Älskade förbaskade tuppar.

Det här med tuppar... när jag först började med vaktlar fick jag lära mig den hårda vägen hur fel tupp kunde få förödande konsekvenser. 

Vid två tillfällen kom jag ut till vaktlarna och hittade hönor illa skadade, skalperade och med pickade ögon. Det gjorde mig så ledsen att jag nästan tappade sugen på att fortsätta. Jag vågade nästan inte ha tupp hos hönorna alls. 

Det ledde tack och lov inte till att jag slutade, däremot gjorde det mig väldigt observant på vikten av att välja rätt tupp. Och bidrog också till att jag kom över det jobbiga i att behöva ta bort tuppar. För även om jag fortfarande inte på något vis tycker om det, så är det ett mycket lättare val när jag vet konsekvenserna av att inte göra det. 

Nu tror jag inte att tuppar är onda eller egentligen aggressiva som det brukar talas om, utan att det är allt för högt hormonpåslag som gör dom tokiga och får det att slå över i en egentligen naturlig drift att föröka sig. Hos tuppar som går bananas kan jag ofta även se jämförelsevis väldigt förstorade testiklar vid slakt. Detta är inget jag har vetenskapliga belägg för utan enbart mina egna observationer.

Så hur väljer man ut rätt tupp då? För mig går temperamentet alltid först. Ofta väljer jag bort dom som är allra först med att börja gala och "tuppa" sig. Jag vill ha en tupp som gör sitt jobb med befruktning så klart, men utan att stressa eller skada sina hönor. Vissa tuppar är snälla men klumpiga och gör hönorna kala på huvud och rygg när dom försöker hålla sig kvar för betäckning. I den mån jag kan så väljer jag bort även dom för jag anser att risken för skador då ökar. Och jag tror att hönorna behöver sin fjäderdräkt. Dom har sina lungor högt upp mot ryggen och utan fjädrar har dom dåligt skydd mot kyla och sjukdom. 

Sen är det självklart mer än gentlemannadrag som är önskvärda hos en bra avelstupp. Sanningen är ju att tuppen bidrar, inte bara till 50% av generna hos en kyckling, utan till 50% av generna i hela gruppen. Så en tupp med brister får betydligt större konsekvenser än en enstaka höna med brister. Det jag tittar efter är dom kvalitéer jag önskar förstärka i mitt avelsarbete. Beroende på grupp så kan det vara storlek, färg, gener för äggfärg eller kroppsform. Jag sorterar alltid bort uppenbara defekter som felväxta näbbar, krokiga ben och tår.

En bra idé är att sätta tupparna åt sidan och ta god tid på sig att välja. Dom mognar olika fort så därför visar dom inte alltid sina kvalitéer samtidigt. 

Avslutningsvis vill jag också hylla dom snälla, goa och fantastiska tuppar som månar om sina hönor och bidrar till att vi kan fortsätta kläcka fina små dunbollar. Jag har just nu en tupp som inte kan kallas annat än Ferdinand. Han är lugnet själv. Vilar i sin favoritkruka mest hela dagarna och tar livet med ro. Snygg är han också. Sen har jag min Skalle-Per, han blev attackerad av en burkompis som ung. Till följd av det är han nu skallig och halvblind, dessutom ganska liten. Ingen fröjd för ögat. Men oj vad han månar om sin flock. Han hinner knappt äta själv för han har fullt upp att springa runt och göra hönorna uppmärksamma på var det finns mat. Kuttrar och manar dom att äta. Jag är så glad att han klarade sig och nu får blomma ut som tuppen i hönsgården.